nu i efterhand
Jahapp. Då har jag varit hos tanten på ungdomshälsan. Hon som inte är psykolog, men som jag skulle prata med ändå. Jävligt givande. Jag behöver inte medhåll och synd om mig, jag behöver konkreta lösningar. En sak fick hon mig att inse. Mina relationssvårigheter. I övrigt var hennes lösning "en promenad om dagen, kanske? helst ute i naturen, inte i stan, kanske?"
"jaha", sa jag,"men hur ska det hjälpa mig?" la jag till. Hon sa "frisk luft är ju bra"
"jo, jag vet", sa jag. Sen gick jag hem.
Jag vet att jag har problem. Kärleksproblem.
Som alla grundas på äckliga erfarenheter.
Förhållande numero ett avslutades efter tre år då en vän avslöjade att S bedragit mig i över ett år med vänner, bekanta och sprutnarkomaner. Oskyddat. Att han använde droger och missbrukade alkohol i sjuka mängder varje dag vi inte sågs utan min vetskap. Alla andra visste. Den chocken, ångesten och paniken önskar jag inte min värsta fiende. Visst fanns misstankarna där men jag frågade honom många gånger, och han svor att han talade sanning. Jag trodde på honom, såklart.
Började så småningom dejta runt lite. Ungefär samma visa där. Lögner på lögner. Sen flyttade jag till Stockholm.
Jag skärmar av mig. Har vant mig vid smärtan så till den grad att jag nästan Vill bli sårad. Hur sjukt är inte det? Jag blir misstänksam, svartsjuk, hittar på problem som inte finns. Allt för att inte bli chockad när det väl händer. Allt för att kunna säga "jag visste det". För jag "Vet" att det kommer hända.
Äntligen vet jag om mina problem. Äntligen kan jag börja bearbeta dem. Inte förstöra för mig själv.
Äntligen vet jag vad jag gjort fel. Fan vad jag sabbat för mig själv på vägen hit. Jag har behandlat människor jag verkligen brytt mig om fruktansvärt illa. Förlåt. Snart är jag back on track. Många erfarenheter visare.
Alla vill mig ju faktiskt inte illa. Och viktigast, om så är fallet, så är det inte mitt fel.
"jaha", sa jag,"men hur ska det hjälpa mig?" la jag till. Hon sa "frisk luft är ju bra"
"jo, jag vet", sa jag. Sen gick jag hem.
Jag vet att jag har problem. Kärleksproblem.
Som alla grundas på äckliga erfarenheter.
Förhållande numero ett avslutades efter tre år då en vän avslöjade att S bedragit mig i över ett år med vänner, bekanta och sprutnarkomaner. Oskyddat. Att han använde droger och missbrukade alkohol i sjuka mängder varje dag vi inte sågs utan min vetskap. Alla andra visste. Den chocken, ångesten och paniken önskar jag inte min värsta fiende. Visst fanns misstankarna där men jag frågade honom många gånger, och han svor att han talade sanning. Jag trodde på honom, såklart.
Började så småningom dejta runt lite. Ungefär samma visa där. Lögner på lögner. Sen flyttade jag till Stockholm.
Jag skärmar av mig. Har vant mig vid smärtan så till den grad att jag nästan Vill bli sårad. Hur sjukt är inte det? Jag blir misstänksam, svartsjuk, hittar på problem som inte finns. Allt för att inte bli chockad när det väl händer. Allt för att kunna säga "jag visste det". För jag "Vet" att det kommer hända.
Äntligen vet jag om mina problem. Äntligen kan jag börja bearbeta dem. Inte förstöra för mig själv.
Äntligen vet jag vad jag gjort fel. Fan vad jag sabbat för mig själv på vägen hit. Jag har behandlat människor jag verkligen brytt mig om fruktansvärt illa. Förlåt. Snart är jag back on track. Många erfarenheter visare.
Alla vill mig ju faktiskt inte illa. Och viktigast, om så är fallet, så är det inte mitt fel.
Kommentarer
Trackback