Johanna Kallin

Ibland är det skönt att skriva av sig. Särskilt när det känns deppigt. När ingenting verkar fungera som det ska.
Imorgon ska jag träffa tanten och prata. Äntligen får jag hjälp. Eller? Hon är inte ens psykolog. Jag vill inte ha medhåll och höra att "nej det är ju inte bra". Jag vill ha konkreta svar och lösningar. Riktig hjälp. Vi får se om det leder någonstans.

Aborten. Det lilla där inne tog med sig halva mitt hjärta ner i papperskorgen. Det känns fortfarande fruktansvärt. Jag tänker ofta på hur mitt liv sett ut idag om jag tagit ett annat beslut. Totalt annorlunda, på alla sätt. Jag ångrar inte mitt beslut när det kommer till det praktiska. Men mitt hjärta ångrar det. Varje dag. Varje minut. Varje sekund.

Var är mitt underbara, lyckliga liv?
Jag har inte sett skymten av det på länge. För länge.
Jag älskar de jag har omkring mig.
Men jag känner ingen lycka i mig själv. Jag är en trasig människa, en olycklig människa. När jag är ensam får jag ångest. Hyperventilerar. Jag lever på andra. Livet funkar inte så.
Att vara arbetslös tär på en. Så till den grad att allt känns meningslöst. Jävla Sverige med sin jävla skitarbetsmarknad. Fy fan.
Tur att du gör mig glad iallafall.

Dags för youghurt.