Spelningar
Jag ogillar egentligen konserter. Sist jag var på en spelning och tänkte på hur jävla mycket jag hatade det var på någon festival för ett par år sen. Att känna hur syret faktiskt på allvar är likamed noll är det värsta som finns. Det är omöjligt att andas! Sen gnider alla sina extremt svettiga armhålor mot mina kinder som alltid råkar vara i just den nivån.
Förutom det så hör jag inte musiken. Alltid ska det stå minst fem asfulla grabbar och vråla sönder mina trumhinnor. Sen hoppar de också så jag inte ser någonting. Det är med andra ord helt värdelöst.
MEN
Det finns några artister jag verkligen, verkligen, verkligen skulle vilja se live.
John Legend och Michael Jackson.
På lagom avstånd såklart. Eller längst fram. Helst längst fram.
Någon jag också skulle vilja se live är Stephen Lynch, under lite annorlunda former än ovan nämna. Helst sittande med en kall öl i handen på ett schysst hak i London. Typ nu.
Drömma går ju, eller hur?
Förutom det så hör jag inte musiken. Alltid ska det stå minst fem asfulla grabbar och vråla sönder mina trumhinnor. Sen hoppar de också så jag inte ser någonting. Det är med andra ord helt värdelöst.
MEN
Det finns några artister jag verkligen, verkligen, verkligen skulle vilja se live.
John Legend och Michael Jackson.
På lagom avstånd såklart. Eller längst fram. Helst längst fram.
Någon jag också skulle vilja se live är Stephen Lynch, under lite annorlunda former än ovan nämna. Helst sittande med en kall öl i handen på ett schysst hak i London. Typ nu.
Drömma går ju, eller hur?
Kommentarer
Trackback