Johanna Kallin

Chansen är nog nästan likamed noll. Kanske till och med minus. Ändå hoppas jag. Jag hoppas, tror och vill, vill, vill så hjärtat nästan spricker. Nästan så jag blir illamående. Jag hoppas Stena bostäder märker det. Sånt kanske känns i luften.

(att hålla tummarna betyder otur. En tumme är det som gäller. Jag har aldrig hållit i en tumme såhär hårt.)

Min blogg. Bara mina tankar, mina funderingar och mitt liv. Samlat för mig, på en allmän sida. Hit hittar ingen som inte letar, och varför skulle någon egentligen leta? Bloggens namn avslöjar så tydligt vems sida det är, vems dagbok det är, ändå är det ingen annan än jag själv som är här och tittar. Det är skönt. Min allmänna hemlighet.

Varit hos Sofia, druckit glögg. Pratat om såna saker som bara tjejer kan prata om. Det var skönt. Att umgås med henne är som att umgås med sig själv. Vi pratar om sånt som bara vi kan prata om. Sånt som är förbjudet i någon annans ögon, sånt som inga andra öron ska höra. Konstiga saker, saker som man bara behöver prata om ibland. Sånt som egentligen inte betyder någonting alls för några andra än oss. Om ens det.

Kärleken har förföljt mig hela dagen. Tankar om kärlek, tankar om att älska. Jag är rädd för att älska. Rädd för att uttala de där små orden, de som kommer göra mig hundratusentals gånger mer sårbar. Jag är redan sårbar. Det är bara tre små ord, tre små betydelselösa ord som genom rätt sammansättning blir till något kraftfullt. Kanske rent utav den starkaste meningen som finns. 'Jag älskar dig'. Orden betyder så mycket, gör så mycket. Att älska någon är villkorslöst. Att älska är att göra personen i fråga till en del av sig själv. Vågar jag det? Hur vet man att man älskar? Vågar jag älska igen? Jag tror jag vågar. Med honom vågar jag allt.