Johanna Kallin

Inga ord är tillräckliga.

Är det bara jag som dömer ut såna här människor på en sekund?

http://www.alltombarn.se/forlossning/pojkvannen-kopte-snus-da-fodde-sofia-helt-ovantat-en-son-1.24307

http://www.alltombarn.se/foraldraliv/jag-blev-mormor-tva-ganger-pa-ett-ar-1.21834
TVÅ dessutom? Hur kan man göra samma idiotiska grej två gånger?

Min galna huvudvärk vill inte ge med sig. Jag insåg precis att det såklart måste ha att göra med mina mediciner. Det är tydligen en vanlig biverkning, och jag har ju inte ätit full dos (2000 mg/dagen) så himla länge ändå..

Förutom det känner jag mig väldigt ledsen idag. Ledsen och ensam.
Det beror nog till stor del på infektionen som håller på att bryta ut igen.
Jag slutade ju äta kortison för ett par veckor sen och direkt märks det på min kropp.
Jag är väldigt, väldigt trött. Nedstämd. Ledsen
Det börjar göra ont att gå igen
Och min högra arm vill inte låta mig sova
Min rygg smärtar och jag är otroligt stel

Jag tänkte träna idag, men jag börjar tveka nu.

Jag vill bara gråta stundvis
Det suger

Vi var i Malå i helgen. Han fick följa med.
Malå känns ibland som mitt allra heligaste, hemligaste. Varför vet jag inte. Det är egentligen inget särskilt med Malå. Lite folk, inget att göra. Faktiskt ganska tråkigt. Men det är mitt. Där har jag min farfar. Min söta, tysta, varma farfar. Min farbror och Maria. Mina kusiner. Min barndom - nästan.
Han fick följa med. Joel. Han är den enda som har fått följa med. Ganska töntigt kan tyckas. Men för mig var det ganska speciellt.
Vi åkte skoter. Tolkade på tefat. Pimplade lite. Åkte i backen. På kvällarna spelade vi spel med min släkt. Åt mat. Såg lite hey baberiba och CSI, sen somnade vi.

Det bästa med att komma iväg till Norrlands inland och småbyar är att dagarna blir så mycket längre. Jag känner det som om vi haft en veckas semester. Minst!
Hemma handlar det mest om krogen och bakfylla. Sen slöar vi i soffan hela dagen.
Där borta gick vi i och för sig inte upp tidigare än halv tio, tio... men sen gjorde vi ju saker. Utnyttjade dagen. Umgicks
Jag älskar det.
Jag längtar till nästa gång

Nu harj ag ansökt om semester också. vecka 28-31. Gud, låt mig inte sova bort ledigheten!

"När jag är 65 år... då solar jag solarium varje dag, snattar skumtomtar på ica och gubbraggar vid kyrkkaffet "
/Mammas nya kille

Då var det klart! Jag har nu en fast anställning på kommuninfo, 80 procent :) perfekt! Jag har numera två jobb samt studier vid sidan av. Visst låter det pampigt? Egentligen är det inte alls så häftigt. Mitt ena jobb är 80%, det andra är extra (väldigt sällan-extra) och studierna ägnar jag mig åt en kväll i veckan. Fast sånt behöver jag ju inte basunera ut. Jag verkar gärna vara en väldigt engagerad och upptagen människa.

Armen har iallafall slutat domna bort (sen sprutan igår), vilket är skönt. Fast jag tror i övrigt sprutan var rätt verklös. Jag har i varje fall inte mindre ont. Inte mer heller för den delen.

Ikväll - filmkväll med Tess och Andreas. Precious :)

Underbar påsk i hemavan. Fjällen är fantastisk, och mina vader pjäxvärker fortfarande. Precis som de ska?
Påskägg i fjällstugan. Jag fick godis och örhängen av min finaste. Han fick godis och anti-wrinklekräm. Haha. Han vann den här gången. Hem med buss från fjällen på påskafton. Påskfest med vänner. Vi slutade som toffelvinnare, tror jag.
Joel du gör mig lycklig. Kanske lyckligast av alla? Underbara du.

Idag har jag varit hos farbror doktorn (han är så mycket farbror att jag måste säga "va?" hela tiden. Gubbspråk). Kortisonspruta i axeln. "Det är ett experiment det här, men du kommer känna dig mycket bättre med en gång" Min arm hänger istället lealös längs kroppen. Blodprover. Remiss till tandläkarhögskolan. De ska undersöka min käke ordentligt. Det är på tiden. Fyra månader... eller är det fem? Jag har svårt att äta. Jag kan inte bita ihop ordentligt, och inte öppna munnen tillräckligt för gaffeln. Det rasar mat när jag äter - som vanligt men på ett mycket obehagligare sätt. Det spänner upp i nacken och ger mig huvudvärk. Sprider sig ner längs ryggen. Ontontont... och stelt.
20 år och reumatiker sen barnsben. Jag har ont
Himla orättvist egentligen

När det är första april är det såklart viktigt att skämta. Det kom jag och Jerre fram till när vi satt och rättade högskoleprov tillsammans på universitetet igår. Trots mitt lugna, uttråkade yttre pågick ett världskrig inom mig, med på vilket sätt jag skulle kunna lura stjärten av min omgivning. Till slut kom jag på mitt vinnande koncept och slängde iväg ett sms till Joel, som jag för övrigt skulle tillbringa kvällen med framför teven.
"Hej, jag måste hem och städa ikväll, men vi kan väl ses på lördag eller så"
Efter ett par minuter ringde han.
"Hej, vad menar du med smset?"
"April, april"
"Var det där ditt aprilskämt?"
"Ja"
"Jaha. Kul. Jag förstod väl att du inte skulle hem och städa"
"Jaha.."
"Ja. Vi ses väl ikväll då."
"Ja det gör vi, jag ringer när jag har slutat"
"Okej, Puss"
"Puss"

Succé