Johanna Kallin

Jag var i Stockholm i helgen. Det var underbart. Det första som slog mig var att träden var gröna, gräset grönt och blommorna utslagna. Jag som tidigare faktiskt inte reagerat över att gräset här hemma är brunt och träden utan knoppar fick ett jävla slag i ansiktet.
Jag kände också att jag älskar stockholm. Jag fick en glad känsla i hela kroppen.
Jag saknar vinden från tunnelbanan när den svischar in på perrongen. Att titta på människorna i vagnarna och höra plinget och rösten som säger "Nästa, Odenplan". Jag saknar också myllret av människor på gatorna. Att sätta sig på en bänk och äta glass medan enmiljon människor trycker sig förbi. Alla karaktärer. Kostymnissarna med sin extrema, dialekt. Hur de pratar LITE högre när de pratar om något viktigt. För att markera liksom (nja, jag saknar dem inte. Men jag saknar att hata dem). Mammorna med vagnarna som går i bredd och bildar kö. De LITE för höga suckarna från de viktiga nissarna när de lyckas tränga sig förbi. De gamla paren, som går hand i hand och inte bryr sig om att de går långsammare än alla andra. Som slowmotion i en supersnabb film. Människorna med grönt hår och konstiga kläder. De som sticker ut mer än alla andra, men som ändå inte sticker ut i Stockholm. De sticker ut ja, men de får inte samma blickar de skulle ha fått någon annanstans. Mest saknar jag den där anonyma känslan. Att bara strosa omkring ensam. I egna tankar. Att inte synas mer än någon annan. Bli en prick i massan, typ. Mest av allt saknar jag värmen och den otroligt vackra stad som Stockholm faktiskt är.
Kanske vill jag inte bo där igen, det kan bli för mycket. Men det skulle vara skönt att bo mer söderöver, där avstånden till stora staden inte är lika långa.
Dessutom ska ju min Maciel bo där.
Det vill jag ju inte missa, såklart.
Jag hoppas fortfarande på Uppsala.
Hoppashoppas.